Hundra år i Gammelgård

Gammelgård ungdoms och allmogeförening är äldre än republiken Finland och årsbarn med kvinnans rösträtt. När historien börjar är Gammelgård och Esbo utpräglade bondesamhällen med svenskspråkig majoritet. Idag är Esbo landets näststörsta stad, jordbruket står för en försvinnande liten del av näringslivet och svenskan är ett minoritetsspråk, allt mindre synligt i staden. Tre krig ryms inom tidsramen och väldiga sociala omvälvningar i samhället.

Vad är det som gjort att föreningen i Gammelgård alltid hört till de aktiva föreningarna i Esbo? För den som läst föreningens protokoll är det tydligt att en stor orsak ligger i de kreativa och inspirerande personligheter som verkat och fortsätter att verka i föreningen. De första årtiondenas brinnande intresse för folkbildning speglar sin tid. En annan förklaring kan vara att föreningen sedan ingalunda stagnerade utan följde sin tid utan att ge avkall på de former och traditioner som ger sin Gammelgårdsprägel åt verksamheten. Och det är möjligt att omvälvningarna ute i samhället fungerade som ett sammanhållande kitt på det lokala planet. Läs recensionen nedan.

Boken "Hundra år i Gammelgård, Gammelgård ungsdoms och allmogeförening 1906-2006" kan köpas på Carlberg. Boken är inbunden, består av 145 sidor och innehåller rikligt med bilder från föreningens verksamhet under 100 år. Pris 10 €.

Talkoanda och människoöden i UF-historik  av Jenny Sylvin, redaktör

Livsöden, släkthistoria och berättelser om företagsamhet och kreativitet, det är innehållet i Hundra år i Gammelgård i korthet. För mig som varken är uf-are eller bygdehistoriker blev boken lite otippat en av sommarens intressantaste läsupplevelser, trots att jag knappast hade läst Guafs historik om jag inte blivit ombedd att recensera den.

Ungdoms och allmogeföreningens verksamhet är starkt knuten till ungdomsföreningshuset Carlberg, och inom två år efter att föreningen grundats står skolan och föreningshuset klart för invigning. Parallellt med beskrivningar av verksamheten på Carlberg får man också följa med de människor, familjer och släkter som engagerar sig för ungdomsföreningsverksamheten i bygden. Historien om Gammelgårds ungdoms- och allmogeförening är också en berättelse om de hundra senaste åren av Finlands historia och läsaren får ta del av hur inbördeskriget, förbudstiden, vinter- och fortsättningskriget upplevts i byn, och utvecklingen ända fram till våra dagar.

 

Hundra år i Gammelgård består av två delar: de första 60 åren skildras av Ulla-Lena Lundberg och de 40 senare av Lasse Hoffman. Avsikten med en historik är ju att ge en översikt över en förenings verksamhet, och det innebär att stora delar av boken består av beskrivningar av möten, diskussioner, pjäser och fester som ungdomsföreningen arrangerat genom tiderna. Författaren Ulla-Lena Lundberg lyckas ändå i den första delen förtjänstfullt varva regelrätta fakta och sammanfattningar av mötesprotokoll med antydningar om människoöden och vad som kan ha försiggått bakom kulisserna. Här finns föreningssekreteraren som blir tvungen att lämna Gammelgård för att föda unge Walfrid Juslins oäkta son i tysthet, och tårar i protokollet när sekreterare Gunni Olin skriver om en omtyckt Gammelgårdsbo och föreningsmedlem som stupat i kriget.

Den senare delen, skriven av Lasse Hoffman, handlar i större utsträckning om föreningen i modern tid, och en stor del av aktörerna under de senaste 40 åren lever och är aktiva än idag. Verksamheten präglas av en kamp för att hålla jämna steg med en allt snabbare samhällsutveckling: först 70-talsungdomarnas strävan efter att få ordna med disco på Carlberg, på 90-talet behovet av att kunna tillhandahålla en ändamålsenlig festlokal, och en genomgående kamp för att locka den generation som verksamheten i grund och botten riktar sig till: ungdomarna.

Jag vill gratulera Gammelgård ungdoms- och allmogeförening till de fyllda hundra och till en fräsch historik som både till sin utformning och sitt innehåll speglar den sammanhållning och talkoanda som hållit ungdomsföreningen vid gott liv i ett sekel. Må krafterna och medlemmarna räcka för åtminstone ett till.

Jenny Sylvin, redaktör